Jag saknar ett år sen. Precis ett år sen. Vem skulle tro det? Jag som var dödsstressad då, avled av ångest och gråtattacker ibland vill jag minnas. Studenten, skivan och betyget skulle ju kirras. Men gud vad livet var en fest. Good hairday varje dag, min kropp pallade festen, framför allt mina fötter. Eller så var jag lycklig då för då var alla så snälla, nu är det så jävligt hemma och mest över allt. Helst vill jag bara ligga i sängen varje dag, ruttna ett litet tag, tills man kan ligga och ruttna i solen utan att frysa.

Patsy och jag sa att 2008 skulle bli bästa ever. Jag är inte så himla säker längre. Med 25 dagar kvar till - förhoppningsvis - mitt livs konert så har jag inte ett dugg lust att gå längre. Om du läser detta och tar åt dig så säger jag sug min kuk.