Jag har nog gått på någon sorts körtelfeber eller så. Jag har vart helt kraflös idag, har inte ens orkat blogga så värst, vilket är ett riktigt uselt tecken. Jag lagade massa god wannabe tacos men spydde nästan upp allt efter jag ätit. Har konstant ont i halsen och i alla kroppens muskler. Orkade inte ens diska, vilket kändes ganska slappt. Det enda jag gjort idag är att ligga och kolla på Mumindalen i typ 6 timmar i sträck. Undrar om jag snackar finlandssvenska nu?

Vad agendan av dagen egentligen visade var: städa rum och sedan åka in och möta upp Bella. Vi skulle ha åkt till Stadsbiblioteket och kollat om det kommit upp några nya bidrag/stipendier att söka. Inte nog med att jag är sjuk, jag känner mig som en rutten kompis.

Imorgon ska vi på möte med Coca Cola, H&M och Sickla också. Jag borde verkligen sova nu och jag är så jäkla nervös för att jag är så sjuk. Inte nådigt alltså. Hoppas jag mår bättre när jag vaknar.

Vad rubriken syftar på dock är att hela världen har vänt sig till min fördel känns det som. För någon vecka sen var jag nere på botten och nu känns det riktigt bra igen. Jag känner mig fortfarande ganska otillräcklig för att jag aldrig tar tag i saker. Men jag har hört av en massa gamla kompisar och jag känner mig mycket älskad. Jag har på sätt och vis fått mitt jobb tillbaka, har blivit slags befodrad tycker jag nästan att jag kan kalla det. Jag får ta hand om 3 egna leverantörer vilket känns vuxet. Jag kommer vara så petig som jag bara kan.

Sedan verkar som sagt ekonomin till företaget ordna upp sig inom kort. Och det enda jag gör när jag sitter och åker buss nu för tiden är att planera release fest i mitt huvud. Självklart kommer alla mina bloggstammisar på VIP-listan och det har jag sagt förr. Får se om festen blir nu eller i sommar, det kvittar. Hellre en bättre senare än en halvschaskig nu. Bella och jag lägger ju ner kraften på annat håll än sålänge.

Tillexempel på alla möten vi går på nu, försöker sälja annonsplatser liksom. Dessutom fick jag mail idag om att vi är noterade att få träffa Cyndi Lauper när hon kommer. Eftersom hennes biljetter inte sålt slut än så kan ju andra tidningar inte vara så intresserade så vi får säkert intervjutid. Jag älskar att intervjua, det fan livet. Att jag inte är världsbäst att få ner allt som en vettig artikel i slutändan är en annan femma.

Så, det finns nog en hel del andra grejer att glädjas åt. Både mor och far byter förhoppningsvis jobb denna månad. För pappas del är det inte klart än, men om han gör det så är det första gången sedan jag föddes typ. Nej men han har alltid, så länge jag kan minnas jobbat där han jobbar nu. Så det kan vara najs.

Det enda som saknas i min gör mig lycklig lista är väl en hjärtevän. Men just nu känns det helt helt helt okej att inte ha det. Jag är i stadiet då man går från olyckligt kär, till att faktiskt titta sig runt och kunna tänka sig annat. Just det stadiet är ganska skönt, när man inte är dragen till någon. Sen får vi ju se hur det blir när vi träffas igen, det händer ju gång på gång att jag faller tillbaka. Men det har varit 12 gånger för mycket nu, så hjärtat börjat fatta det som hjärnan fattade för redan 2 år sedan. Grattis Fian.