So long my friend
We'll never meet again
I tried so hard to stay
It's too late for me

Det slog mig för en timme sen ungefär. Jag stod i kassan och allt verkade så självklart. Efter ett nattligt samtal med kära Elli och ett samtal med Gabi i skolan på morgonen ledde till att jag efter några timmar förstod varför jag mår som jag mår. Jag har haft skuldkänslor för att jag känner att jag inte tänkt på min vän så mycket som jag borde ha gjort. Jag har låtit mycket annat blaj komma före. Jag har vart så otroligt ledsen för min kompis med mest velat bevara hans privata, har hållt inne mycket och oroat mig över annat än att bara känna det jag får känna. Man får tänka och tycka allt i detta skede det vet jag, men jag har haft väldigt svårt att uttrycka det. Vad jag ska göra åt saken vet jag inte, men det är skönt att veta hur det står till.

Det har gått två veckor nu sedan jag fick beskedet och under dessa veckor har en massa andra saker hänt. Egentligen bara massa tjafs. Men det går liksom ändå i vägen för min sorgeprocess. Jag har haft massa annat kul att göra, men jag tar mig inte friheten att vara glad en sekund. Jag har vart upptagen och både sovit och ätit dåligt så det är inte så konstigt att jag har en skum känsla i kroppen.

Jag hoppas att begravningen ger mig ett fint avslut och att jag kan gå vidare snart. Jag vill så gärna ha mer tid att tänka, jag vill minnas allt som vi gjort, men det kommer med tiden. Första dagarna minndes jag ingenting, knappt vad han lyssnade på för musik. Men när man kollar igenom bilder så börjar man minnas kroppsspråk och ansiktsuttryck och jag hoppas att jag aldrig glömmer dem (jag har sjukt dåligt minne) för han var helt underbar på den fronten. Samtal som vi haft minns jag inga alls nu, men jag hoppas kunna göra det senare, och kanske kan andra personer påminna mig. Som sagt jag vill ha mer tid till att fokusera på min vän och inte allt annat som händer, men det är svårt.