And love, the shoreline, where you and I meet



Lykke Li är min räddare och henne ska jag se på Popaganda om en vecka.

En av mina käraste vänner har lämnat oss dödliga på jorden. Jag vet inte vad jag ska säga mer, jag vill bara att ni ska veta att jag inte är en hel människa just nu. Det finns inga ord, det finns många känslor men ingen jag vill röra vid just nu. Jag är ledsen, det är på sätt och vis en bra beskrivning. Men det är ändå en ganska diffus känsla. Inga detaljer, det yttrar sig så olika. Jag vet verkligen inte hur jag ska kunna beskriva hur jag känner inombords. Och jag är inte heller säker på vad som är mitt just nu, vad jag ska tycka eller vad jag ska tro. Om man ska tycka eller tro. Hela dagen har vart upp och ner, man kan börja störtgråta utan anledning och jag är så trött på att gråta. Min kropp pallar inte mer, jag har typ skavsår i tårkanalerna. Jag har inte fattat det än men jag har fattat det. Allt är båda sidor men inget alls. Ibland känner jag allt ibland ingenting. Jag är tom inombords men full av kärlek och sorg. Kanske får ni veta en dag. Kanske aldrig. Kanske jag får veta en dag. Kanske aldrig. Jag vill kunna förstå, men en sak är väldigt väldigt säker. Jag har alltid älskat dig.

Come a little closer
Take a look at me
This light is so obvious
I want you to see
Come a little closer
Look me in the eye
Then repeat with me one more time

Love is the harmony
Desire is the key
Love is a symphony
Now play it with me
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0