Idag fyller jag år. 21. När ska man sluta fira och istället börja räkna neråt? Det känns inte alls bra just nu, 20-års kris? Vet ej, men eftersom jag ska vakna fräsh och pigg imorgon när föräldrarna kommer in med frukost på sängen. Så gick jag och Josie på bio denna fredagskväll. Tanken var att vi skulle se Valkyria, ni vet den där hitler-filmen. Dock var vi så sköna att vi kom dit 5 min innan filmen började så det fanns inga platser bredvid varann. Det var nog ödet att vi gick och såg en annan film, Seven Pounds. En helt underbar film som fick mig att gråta floder. Jag grät hela vägen hem och det var så skönt att få gråta lite, det har svidigt i mina tårkanaler i veckor och nu kom allt på en gång.

Josie är min bästa, och det känns så hjälplöst när hon inte mår bra. För jag vet att hon förtjänar det. Jag vet att det kommer komma. Det är verkligen som när man bara har 100 spänn på kontot och bankomaten kan bara släppa ut 5. Det finns där, lyckan, men du kan inte få tag i det. Seven Pounds handlar om, för att inte avslöja för mycket. En kille (Will Smith, jag har aldrig sett han bättre) som råkar göra stor skada på ett par människor. Men han försöker sopa upp för sig och rentvå sitt liv.

Det var en otroligt inspirerande film just ikväll. Inte för att jag har så mycket att städa upp efter mig, men för att man borde kanske ransaka sig lite. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara min tanke men jag tycker att många i min omgivning mår dåligt även fast de inte behöver, inklusive jag själv. Man borde ge sig själv ett break. Tänk på vad du vill göra med ditt liv och just go for it.

Jag kan känna att vi i Sverige nöjer oss med för lite, och dessutom är vi så jävla rädda för vad andra ska tycka. Speciellt här i Stockholm, och jag är exakt jävla likadan, om det finns en ledig fönsterplats på bussen så går jag ju hellre dit än att sätta mig bredvid en främling. Dock försöker jag bryta den stöpta formen. Om jag inte orkar sminka mig på morgonen så gör jag inte det, om jag inte känner för att raka mig under armarna just idag så gör jag det inte heller. Om folk inte tycker om mig för den jag är så är de inte värda min omsorg. För jag bryr mig jävligt mycket om dem som bryr sig om mig. Och om man sätter krav på mitt utseende så är man fan inte värd det.

Jag önskade att jag visste det när jag var 12 och de äckliga jävla killarna i skolan kallade mig för skelett och grejer. Nu är det dom som pundar i centrum och jag har framgångsrika framtidsplaner. Om man inte kommer till den insikten, att du är värd någonting, så kommer man aldrig kunna komma någonstans och man kommer aldrig kunna veta vad kärlek är. Om man inte älskar sig själv så kommer man inte kunna älska någon annan heller.

Jag kan må så himla dåligt över värdsliga saker så som jag inte kan påverka så mycker så som svält och krig. Men också över att ungdommar i Svenska skolor inte känner sig trygga. Och det känner jag att jag kan påverka. Om du läser detta nu och träffas av det jag skriver så kan jag säga till dig. Allt kommer bli bra. Du kommer hitta de rätta vännerna, den rätta partnern och om du gör upp mål, så kommer du även få ditt drömyrke och drömbostad. Det är The Secret.

Just i nuet behöver du inte inneplagget eller skolans populäraste kille. Du behöver inte se ut som alla andra, bete dig och göra exakt som alla andra. Sen finns det ju dem som trivs med att se precis ut som allmänheten och det är ju bara positivt. Om du trivs med det. Sen ska man inte gå och spöka ut sig bara för att, man ska ha på sig det man trivs med, göra det saker man trivs med. Jag kan ibland ha helt utflippade kläder och det betyder inte att jag vill vara märkvärdig, oftast vill jag inte ha folks uppmärksamhet. Det är bara så jag är för jag har hittat mig själv. Jag vet vem jag är och vad jag vill och jag mär bra med det och jag hoppas att alla en dag kan göra det. För då skulle det inte finnas krig, slagsmål, någon som bränner ner butiker i Södertälje.

Jag kan inte säga att jag är helt fullt laglig heller. Jag vägrar att stöpas i samhälletsmallar. Jag kan råka flasha boobsen på Berns, jag kan råka röka en joint every now and then. Kanske växer jag från det också, eller så gör jag det inte. Just nu lever jag bara ut mitt liv och jag vet mina gränser och jag sköter mitt jobb och jag betalar mina räkningar. Sen finns det ju folk som inte kan ta hand om sig själva och det är så synd. Det är då samhället finns, eller borde finnas där för att räcka ut handen. Jag ger tillbaka till samhället det lilla jag kanske förstör. För jag finns här för alla som vill.

I filmen idag var det en man som fick ögon i en donation och det fick mig en tankeställare. Kan man donera sina ögon? Så jag smsade 118100 och fick följande svar:

En blind kan tyvärr inte återfå synen genom ögondonation, inte i dagsläget i alla fall, eftersom det är så många nervbanor inblandade i synprocessen. Däremot kan man donera hornhinnor och ögon finns upptagna i donationsregistret.

Svaret gjorde mig lite ledsen för filmen gjorde mig hoppfull. Men jag vet att om det kommer gå i framtiden så vill jag nog donera ett av mina ögon. En häftig tanke. Tänk att en som inte vet hur rosa ser ut, eller som vet vad som är ljust eller mörkt. Tänk att få ge den människan allt det vackra.

I onsdags var jag på blodbussen och lämnade blodprover. Så det finns massa grejer jag inte får göra i tre månader nu, tillexempel pierca mig, tatuera mig, ha sex osv. Det känns bra, det är ingen större risk i alla fall. Så om tre månader så lämnar jag blod för första gången, en tanke jag tänkt många gånger och äntligen kommer den till skott. Tänk vad bra om det händer mig en olycka i framtiden och någon vart så omtänksam och gått och lämnat blod. Om du vill läsa mer så gå in här. Och om du vill stå med i donationsregistret så som jag så kan du anmäla dig här. Då ger du livet tillbaka till många människor om du råkar dö.

Kom ihåg: Hitta dig själv och skäms aldrig för den du är. Skäms aldrig för något du gör, såvida det inte skadar någon människa. Och om du sköms över att ha skadat någon som lyft telefonen och låt dem veta det. Lätta ditt hjärta så lovar jag att det kommer kännas bättre, för dig och den personen. Våga flippa, våga hoppa, våga ta steget. Sträck ut handen.

För den som vill fira med mig i morgon (egentligen idag, 28 feb) så finns jag på Debaser Medis.