De senaste dagarna har vart helt underbara i Stockholm. Men det känns som om jag bara legat i min säng i tre dygn. Med persiennerna nerdragna.. Sovit typ 18 timmar per natt. Verkligen, dött. Utmattad, finito. Jag försöker hela tiden klättra up ur denna gropen av kvicksand. Men tydligen inte tillräckligt mycket. Vad hade jag för ork förut? Jag tittar bakåt och ser en massa problem jag löst med bara en vink. Varför är mitt liv så massivt nu för?

Jag vet inte vart jag har mig själv överhuvudtaget. Jag började tänka i banorna om jag hade Autism eller något då alla jag älskar lämnar mig. Vad fan jag har för problem när det gäller människor. Jag slängde ut en kommentar om det vid köksbordet och mamma typ bekräftade att hon haft det på känn förr? Like wtf?? Nu helt plötsligt har jag en psykisk sjukdom från tomma himelen... Varför testar man inte sitt barn om man har en aning? Jag skulle nog må sååå mycket bättre om jag hade vetat tidigare. Eller? Shit vad gör man nu när man är 21? Ska jag testa mig? Vad kan man göra åt det? Är det enbart negativt?

Mitt liv är typ förstört känns det dom. Jag tänker på allt jag gör och funderar på om det verkligen är jag som tänker så eller om det är min sjukdom som gör att jag tänker så. Så himla läskigt att vara borttappad i sin egen kropp, att inte kunna lita på sina egna tankar. Jag vetefan vad jag ska göra nu. Vem är jag?