Jag har suttit här i 15 minuter snart och försökt komma på nått intressant att säga. Det är så himla typiskt att precis när jag fick tillbaka min egen livsgnista, precis när allting, till och med bloggande kunde vara enkelt och roligt. Inte världens största sten i bröstet. Precis då, just då så får man beskedet att en väldigt nära vän inte finns längre. Man studsar direkt ner i det stadiet då allt är tungt, allt är jobbigt allt suger. Allt är tråkigt, inget har en mening.

Nu vet jag inte när jag kommer upp till ytan igen, men jag vet att pågrund av detta så har jag fått en djupare vänskap till de vänner jag har. Det kommer aldrig bli samma sak igen, det är bara att acceptera det. Det ända jag försöker fokusera på för att må bättre är allt det goda som kom med, att man inte ska ta livet fö givet, att man ska visa sina känslor oftare.


Lite har jag att göra i alla fall, imorgon är det Popaganda, jag är inte helt säker om jag ska gå än. Om jag kan fixa nå slags Press eller VIP nu, jag har inte orkat göra det innan. De enda jag vill se är Lykke Li och det känns så onödigt då Natali knappt hinner komma in från jobbet. Sen vill jag ju se Steve Aoki också men det kanske inte är helt nödvändigt för jag vet inte om det är slags efterfest. Jag har ju hela dagen på mig imorgon att se.

På tisdag den 1 September åker jag till Berlin för att se Spinnerette. Jag har längtat i så många månader att det inte känns verkligt längre. Nu har jag fått slags Spotify också så nu kan jag lyssna på alla låtar innan jag sticker. Awesome. Jag är borta i tre dar, flyget kostade 700 spänn och jag bor där gratis så budgeten för hela resan är 2000 SEK vilket är insanely good.