Jag lyssnar på Håkan Hellström (därav rubriken). Tänka sig att jag tillslut sitter här med ett Monki linne, Cheap Monday jeans, och en Cheapo klocka på armen. Lyssnar på The King of Swedish Pop och är så där äckligt svensk. Det hade jag aldrig trott. Aldrig.

Men jag är fortfarande inte tråkig och det är tur. Jag har heller ingen popparfrilla, eller?

Det är strunt samma egentligen. Jag tycker om det, och det är det som räknas.

På sista tiden (de senaste 12 månaderna typ) har jag lyssnat på så mycket lugn musik. Håkan, Paolo Nutini, Amanda Jenssen och Amy Winehouse och så. Erik sa i Rom att han tyckte Amanda verkade så jobbigt deppig. Jag har tänkt på det, jag gillar deppig musik. Varför? Får den mig att må bättre? För att någon har det sämre? Eller för att någon har det lika dåligt? För att man får bekräftelse att ens tankar inte är onormala?.. Jag tror det har lite med min tendens att undermedvetet känna mig bättre för att någon annan har det sämre? Fast jag vet inte.. Det låter drygt. Tycker sorgliga låtar är vackra, är det konstigt?

Jag svamlar alltså. Jag vill bara säga att snart är allt över. Antingen fortsätter jag kämpa, eller så lämnar jag vissa saker åt sidan och går min egen väg. Önskar någon skulle säga hur man gör här i livet.