När jag startade den här bloggen så hade jag en lista med grejer som jag inte skulle göra, typ, inte berätta vart jag jobbar, inte berätta för mycket om min familj. Jag bestämde mig också för att om det var något jag ogillade så var det bättre att absolut inte skriva ner det. För all publicitet är bra publicitet och att uppmärksamma assholes kan ju ge motsatt effekt. Så det är bättre att inte nämna det man ogillar och bara skriva peppiga, glada inlägg om grymma och snygga grejer.

Dessutom är jag en grymt negativ, verklighetsförankrad pessimistkärring i verkligheten och jag ville inte alls att det skulle lysa igenom. Innan jag insåg detta så kunde jag klaga på folk konstant om jag tyckte att deras tankar lät ologiska och otrovärda. Jag tränar sakta men säkert bort det för det är ju roligare att umgås med hoppfulla, positiva och glada människor. Men nu känner det som om jag har färre vänner än någonsin. :S

På senaste tiden har jag dock tagit upp saker som jag inte gillar, både seriöst och på mer sarkastiskt sätt här i bloggen. Tillexempel gazakonflikten, bitchar på krogen och hopplösa kunder. Med positiv effekt. Jag tror, för att denna blogg ska bli så bra som möjligt, och det är ett tips till er andra. Sluta bestäm hur det ska vara, va spontan skriv om det som berör dig just nu och sluta låtsas vara någon annan. Det finns för många Kissie-brudar i bloggvärlden. Dina naglar, löshår och Coca-Cola beroende är långt ifrån unikt.

Jag har låtsas vara någon annan, eller rättare sagt jag har hållt undan sidor av mig som jag är mindre stolt över. Jag har aldrig menat att vara sån jag är, det har av naturen blivit så och jag har förlorat så mycket på det. Vänner, betyg och liknande har inte pallat. Att vara perfektionist, naiv och samtidigt pessimist har ju fått mig att göra de mest bisarra utalanden. Jag ville inte att såna uttalanden skulle existera här, det har dem säkert men jag skäms hittills inte för nått jag skrivit om. Men hädanefter kommer det nog bli mer spontana hat-inlägg. Och detta är inget undantag. Så nu ska jag sluta predika och komma till kontentan.

Jag har en vän, jag nämner inget namn. Det kan låta dumt att skriva detta på bloggen, men trust me, jag har försökt få honom att förstå det här face to face att jag är gravallvarlig och jag har helt enkelt gett upp hoppet. Vi har vart vänner i 5 år nu, vi har åkt till Europas alla hörn tre gånger. Han är en av de roligaste vänner jag har och på gymnasiet så gick vi inte i samma skola men trots stress så lyckades vi iaf träffas åtminstone en gång i veckan. Prata över en bulle och en kopp kaffe. Allt var så lätt då och jag saknar att på den tiden så lyckades folk alltid hitta luckor i sin kalender trots den otroliga press alla hade i skolan. Nu är det helt annorlunda, hälften av alla jag känner är på andra sidan jorden. Och de som är hemma såsar omkring och vet inte vad dem heter. Jag hör av mig till personer jag saknar, många flera gånger i veckan men jag får noll, 0 respons.

Förr trodde jag att det var för att jag var tråkig att hänga med, eller något annat problem. Om vissa tycker det och ändå svarar "jag saknar dig också".. så måste det ju vara dom som har problem?? Jag frågar "När kan vi ses då?" och inte får nått svar. Så jävla oförskämt och respektlöst.

Jag har hört av mig till min vän regelbundet, 2-3 gånger i månaden i 12 månader nu och jag räknade hur många gånger vi har träffats under den här tiden och jag kom fram till att vi har träffats 3. TRE GÅNGER. Och två av dem borde inte gillas för då kom jag på deras spelningar. Alltså träffades vi 1. EN ENDA GÅNG. Dagtid och hängde tillsammans. På ett enda jävla år. Det är vad jag är värd liksom.

Jag gav min vän ett ultimatum i helgen. Antingen kommer du till Bellas fest och festar med mig eller så förväntar jag mig en överraskning i veckan. Annars kan du kyssa my ass. Jag är så jävla less på att alltid vara den som kommer med förslag på saker man kan göra och sedan hela tiden få SMS som "Kan inte komma ikväll jag måste vara med min flickvänn". Åthelvete med din flickvänn alltså jag hatar brudar som inte förstår att killen måste vårda sina vänskaper.

Det är torsdag nu, eller ja, fredag och jag har inte hört ett enda knyst. Personen i fråga tog alltså inte min varning allvarligt nog. Men jag är allvarlig som aldrig förr. Jag orkar inte bry mig om en tegelvägg längre. Jag fattar absolut inte folks problem när dem lovar saker och bryter dem. Det är okej första, andra, tredje gången. Men fan inte 40:e... Jag kan erkänna att jag har glömt saker och dubbelbokat mig, det har hänt. Men jag har alltid sett till att gottgöra den andra personen. Bjudigt på bio, köpt nått litet eller ringt och bett om ursäkt. Inget jävla sms jävel.

Jag skrev till personen i fråga på Facebook här om dagen och sa att jag stod på jobbet och det kom ett litet barn som såg ut som honom och det fick mig att tänka på honom. Liksom som en liten hint att... jag finns och du skulle överrsaka mig. Om han hade glömt så var det en liten osynlig påminnelse. Istället för att skriva värsta sura brevet som var mitt forna jag (och som jag gör nu förvisso). Men nu skriver jag det här brevet för personen i fråga har el bakfyllo som status på Facebook. Ursäkta? Du har vart ute och festat igår utan att fråga ifall jag ville hänga på?? Fördjävligt snällt alltså.

Kan det vara så svårt att minnas att en väldigt nära föredetta vän kräver en sak av dig den här veckan, jag har inte fått en enda tanke?

Kan några förklara för mig vad vissa personer tänker med? Varför kan det vara så jävla svårt att verkligen lägga manken till och koncentrera sig Fan alltså hon har hört av sig så mycket nu, jag känner mig lite dum nästan vi borde ju ses bums, jag ringer!!

Om jag tänker på någon som jag inte hört av på länge så skickar jag iväg ett sms och låter dom veta att de är saknade. Jag får bara såna SMS av Josie och Matilda, är vi onormala? Vad ska man kräva av en vän? Hur har ni det?