Your hungry huddled masses, Screaming me me me


Okej måste börja med att säga att läsning sker på egen risk. Jag är ledsen om någon blir sårad, får lika paranoida tankar som jag eller på nått annat sätt blir stött. Detta är ett typiskt dagboksinlägg egentligen som jag skriver någon annanstans där bara vissa kan läsa. Men jag tror på ödet, och ödet vill att jag klagar här idag.

Shit vad ska jag börja. Kan ju säga att jag har mens och varje gång jag fått det de senaste 18 månaderna så har jag blivit jättedeprimerad. Jag borde egentligen söka hjälp och få lyckopiller och p-piller mot detta. Men jag tror inte på mediciner. Hade väldigt länge svårt att ta vanliga huvudvärkstabletter. Så ja, det jag skriver nu är egentligen en fas. Kanske 20-års kris, vad vet jag. Det ända jag vet är att jag har haft vissa tankar i mig så länge jag kan minnas.

Tillexempel, och detta har jag nog skrivit förut, jag hatar mänsklighetens existens. Därför är jag inte så himla rädd för någon svininfluensa och jag kommer vägra ta ett vaccin dessutom. När jag var typ fem så låg jag länge om nätterna och försökte planera hur man skulle kunna utplåna oss utan att djuren och jorden skulle ta någon skada. Låter ganska sjukt men man hade ju vild fantasi. Jag har inte haft det så himla lätt som barn heller och väldigt snabbt förstod jag att mänskligheten var en elak art. Ni vet ju själva, vi är giriga, ljuger, mördar, snor, handlar med människor. Vi har alltid, överallt sett upp till ideal som betyder att vi måste ändra människokroppen. Vi sliter arslen av oss för att få nått som vi själva hittat på, pengar. Osv, osv.

Jag växte ifrån det, tänkte att meningen med livet var så som djurens. Vi skulle föröka oss. Som alla andra arter så ska vi helt enkelt bara bli fler och fler. Jag nöjde mig med den tanken, och drömde som alla andra om det perfekta bröllopet och att tillslut även jag få barn och bidra med mitt för mänskligheten.

Men de senaste 8 åren har allt kommit ifatt. Speciellt när den stora miljödebatten började. Vad är egentligen min mening här? Jag tär på planeten med min existens och jag har svårt att se att sätta barn till detta liv vi lever nu är som att sätta dem i helvetet. Livet är inte en fest, livet är en jävla plåga. Tänk på det, vad har du gjort för nytta när du tillslut dör? Kommer någon minnas dig efter 100 år? Vad bidrar du med?

Wow, vilket värdelöst inlägg. Men jag har så himla svårt att njuta just nu, när jag vet att någon annan har det sämre än jag, någon annan är hungrig.

Jag känner mig så fruktansvärt överflödig och hjälplös. Det allra sorgligaste är att jag har mycket mycket svårt att tänka mig nått annat. Att jag i framtiden kommer tänka annat. Så, leva här i 60 år till. Jag ser ingen vits. Va har jag här att göra liksom.
Kommentarer
Sandra Marinoni

aaaw thanks!

2009-07-27 @ 18:28:22
URL: http://marinoni.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0