Kiss me, I'm dying
Lite försenat inlägg, bla bla orkar inte
Jag struntar i ifall småtjejer/jämngamla läser min blogg och har åsikter om mig, det är bara kul. Men när vuxna (som tar livet på lite för stort allvar) läser bloggar, då blir det helt plötsligt allvarligt allting. En bekant till mig, Nemo, har för en liten stund sedan fått sparken från en förskola för att han bloggar. Jag kan inte påstå att något jag läst i hans blogg kan styrka beslutet. Han är bara lite mer öppen om sitt privatliv än andra om sex, fylla och allt annat som händer. Hans liv ser inte mycket annorlunade ut, men han råkar skriva om det.
Skillnaden mellan att få drömjobbet eller inte kan bero på en blogg, fyllebilder på facebook eller nått annat som chefer och arbetsgivare hittar på internet. Mina föräldrar tycker att det inte är nått konstigt alls, jag tycker att det är äckligt och respektlöst.
Varför snoka i folks privatliv? Men framför allt, vad har det med min professionell karriär att göra? Presterar jag sämre under arbetstid för att jag skriver om mitt liv på internet? Jag är samma person med eller utan bloggen så egentligen borde det kvitta vad jag skriver. Ibland, som nu, vill jag bara skriva allt. Jag känner att, fuck it, jag vill ändå inte ha en äcklig och respektlös arbetsgivare... Men jag vågar inte. Därför finns det ingen yttrandefrihet kvar i Sverige.
Jag har med jämna mellanrum nämnt att jag inte mår så bra, att jag borde se en psykolog, att jag är i en nedtspiral, livsgnistan är borta, jag inte orkar med vanliga rutiner osv. Det är fortfarande mitt problem, men det har eskalerat. Därför är mitt första inlägg 2010 skrivet så sent som 9 Januari, skandal. I vilket fall som helst så mste jag bara säga till er att jag mår sämre än någonsin, jag vill bara gråta när jag vaknar, jag vill bara sova vidare och glömma att resten av världen finns. Varför det är så just nu vet jag ej, men jag tror jag måste prata med någon för att komma ur det. Just nu känns det dock som ett dött lopp, känns inte som om något kan göra något att bli bättre. Can't see the light of the tunnel... Detta låter så klent på papper, men jag trodde aldrig att jag skulle bli den här svaga, ointresserade, glåmiga, icke initiativtagande tjejen... Jag trodde aldrig att man ens kunde må så här dåligt, någonsin, och det värsta är, att jag vet att jag kan må ännu sämre om jag fortsätter. Men jag vill inte, jag måste ha ett break trough, någon, något. Men jag vet inte vad, jag har letat i 1,5 år och jag orkar snart inte mer. Alla vägar är återvänds gänser.
...Usch bajs, kliché, men jag låter det stå. Det kommer från hjärtat, jag orkar inte ens läsa vad jag just skrivit, så svag är jag. Jag vågar inte. Då raderar jag nog det också.
Ni får gärna ställa frågor om ni vill, känns lättare att förklara problem, detaljer, och allmänt blogga om man får frågor. Dessutom får alla komma med tips på vad man kan göra om man hit rock bottom i livet. Varje tips är guld värd för mig!
tråkigt att du mår så dåligt :( vad det än är så går det säkert att ta sig ur det med tiden. Själv mådde jag ganska dåligt i somras, men bestämde mig för att försöka göra saker som skulle vara till min fördel. Jag tränade mycket, var ute med vänner, men var också själv mycket för att komma tillfreds med mig själv...Tror det hjälpte. Gör inte sånt som är typiskt "pity me" grejer, det mår man bara sämre av i längden. Det var mina tips iaf =)
en liten petitess bara.. det är 2010 nu =)
Det kanske låter som ett kliché-tips, men att prata med någon professionell är inte så dumt, även om det kan kännas som att det inte skulle hjälpa. Bara att få sätta ord på hur det känns för någon utomstående och kanske få dennes syn på saker kan hjälpa mycket. Det har det gjort för mig iallafall. Nu vet jag inte exakt vad dina problem är men det kan ju vara så att det finns kroppsliga anledningar till att man mår psykiskt dåligt. Du verkar ha haft det jobbigt ett tag så det är inte så konstigt om du mår dåligt!
Själv går jag på antidepressiva, och det hjälpte mig upp när jag inte hade någon livslust och inte klarade av vardagen.
Inte för att jag tror att du nödvändigtvis behöver medicin och att man kan medicinera bort allt, men det finns hjälp och alternativ och man ska inte behöva gå runt och må dåligt.
men skitungen... det låter som om du har utbränningssymtom.. Du bara ger och ger och det älskar vi dig för men allt behöver inte gå i 180.. Jag vet att det har hänt jättemycket de senaste 2 åren och jag vet att jag bara känner till en bråkdel.. Känner du att du behöver komma ifrån lite så är det bara att komma förbi.. du vet vart jag finns.. vill ju alltid finnas här för dig min lilla skrutt till syster..
sv; haha jo, när jag var liten så fick jag en fejk-pinocchio film och den va inte lämplig för barn alls.. jag misstänker faktist att de är därifrån jag kan ha fått min fobi...
bikinisarna är ifrån we are handsome :)
baddräkterna*
