Patsy, min darling. Vart ska jag börja, jag önskar att ni träffar en så fin människa någon gång i ert liv. Jag var lite dyster idag, av en sak. Patsy var också dyster för många anledningar, men det spelar ingen roll. Hon är lika bra i alla fall, får mig som sagt alltid att tänka mer positivt än jag redan gör. (Hoppas jag kunde få samma egenskap.) När någon jag älskar har ett problem som jag inte kan lösa så går jag i tusen bitar. Dels därför man blir dyster med den dystra, tror ni förstår vad jag menar? Man vill ju bara kunna ta fram handen, mummla några väl valda ramsor, så blir allt bra. Men allt blir ju bra tillslut. Men jag vill att det ska vara bra nu.

I vilket fall som helst, jag kanske var lite nere idag. Men påväg hem, speciellt när jag gick från bussen och hem. Så bra log jag och småskratta för mig själv. Nästan skuttade fram. Det var som om jag hade nyårsraketer i hela bröstkorgen. Så glad är jag nu.

Förresten, förlåt att jag skrev ett ganska dissigt inlägg i dagboken, det var så jag kände. Men du och Love är dem enda som reagerade i alla fall, så ni är bäst. Jag förstår absolut varför du inte har hört av dig och jag vill inte att du ska känna dig dum, för då känner jag mig dum. ^^