Vart ska jag börja. Jag väcktes av att morsan var så himla irriterad på något, jag hatar att vakna så. Men på nått sätt så lyckas hon övertala mig att hon skulle spendera sin sista semesterdag med att städa mitt rum.

Tanken var ju att jag och Bella skulle lansera webshopen idag, men jag vågade inte åka hemifrån för då hade mamma slängt alla mina ägodelar haha. Nej, skämt å sido så tyckte jag att hennes idé lät bra och det är rätt tid samt att hon skulle bli så beskviken annars. Jag gillar inte att göra folk basvikna men nu fick Bella bli besviken på mig. Tror det är bra för henne att vara lite ledig inför festandet i helgen också så blir det verkligen en bra lansering nästa vecka då vi har två veckor på oss att marknadsföra, planera, och fixa allting. Min semester börjar på måndag.

Så iaf, nu är mitt rum snart som ett hotellrum. Asfräscht med ny säng och mer förvaring, jag behöver verkligen det här. Det har ju vart katastrof för att jag har 100-tals plagg som inte har någonstans att ta vägen när det är tvättat. Det har gjort att tillslut så ligger allt på golvet och det är nog en del i att jag har blivit så depp som jag varit. Sedan är jag verkligen den där personen som sparar på allt. Men jag försöker verkligen förbättra mig,  så idag har jag slängt mina älskade första Converse All Star som jag hade på balen i nian och Hultsfred 2005. Sedan slängde jag mina bästa bästa jeans från Gul & Blå som har vart mina bästa i 3 år men tyvärr har dem hål på knäna nu och jag fixar inte det, det är fult och obekvämt. Så jag tycker jag har varit så duktig med att vara selektiv i mitt sparande :P haha.

Fian: "Tänk vad duktig jag varit nu när jag slängt mina converse och gul & blå, de är ju klenoder"
Mamma: "Ja och du kommer bli fri, fri, Feng shui!"

I brist på annat att skriva om så kan jag ju bara skriva nått för att skriva nått. Har ju många tankar i huvet och typ en gång i kvarten så tänker jag "haha det ska jag blogga om". Men på senare dar så har det aldrig inträffat. När jag kommer hem är jag död. Då vill jag bara se Scrubs eller Paradise Hotel eller vad det är, och sen sova.

Men nu finns ju Twitter, och när ett sånt där typiskt bloggtillfälle dyker upp, som när bussen är sen och man bara vill klaga någonstans. Eller när man ser en affisch på stan med någon artist som man väldigt gärna vill se. Då halar man upp mobilen och smsar Twitter. Om ni vill följa mig där (har ett Mixtaped Magazine konto tillsammans med Bella sedan en längre tid tillbaka) så kan ni göra det här, är osäker på om man kan lägga det till sin BlogLovin' men det tror jag. Där är jag någelunda aktiv i alla fall, om ni vill stalka mig så får ni iaf ofta reda på vart jag befinner mig hahaha.

Om ni inte ids göra det så finns jag ju kvar här, och en sånt där typiskt Posta-på-Twitter-problem kan jag ju dra till med här istället då jag har tillgång till internet. Jag kan tycka att jag är ganska bra på att organisera mina vardagliga grejer, mobil, busskort, kontokort, handfree, nycklar. Ja allt sånt man behöver ha med sig när man åker hemifrån. Jag har allt i fickorna, och jag märker direkt om det är nått som saknas, för då är den fickan tom. Men nu har jag kommit till det stadiet att fickorna inte räcker till, eller det är för varmt ute för att ha med sig någon jacka/tjocktröja. Och då har jag ingen vettig eller snygg väska. Jag vill vara en sån där girlygirl som alltid bär med sig sin 15 ton tunga väska var hon än går, utan att hon behöver det. Det är inga viktiga grejer i den heller, bara såna där bra-att-ha grejer, topps, smink, ett paraply, lite godis ja gud vet vad... Inte ens jag har någon aning om varför vissa brudars väskor väger lika mycket som min dataväska. I vilket fall som helst så måste jag ändra min mentalitet från ficktjejen till väsktjejen. Jag måste nämligen börja ta med mig saker vart jag än går, anteckningsböcker, en kamera men vad jag saknar mest nu är en nutrilettbar eller en gainomax eller nått proteinigt som får min mage att sluta skrika.

Jag borde ta med mig måltidsersättningar mellan måltiderna då jag ofta inte känner hungern tills jag är panikhungrig och då kan jag typ inte göra någonting. En väska skulle få mig att ta med mig allt annat tjaffs som man tycker att man saknar när man går på stan. Är du ficktjej eller väsktjej... Eller kanske nått annat?

Något som jag gärna går runt och tänker på för att tränga bort andra jobbiga tankar, är min vikt. Jag brukar säga att jag har en medfödd ätstörning, eller det är vad jag har hört i alla fall, det är väldigt komplex för läkarna hittade aldrig svaret till mitt beteende. I vilket fall som helst så har mitt förhållande till mat varit mycket dåligt. Än idag hatar jag mat, förutom små obsesser jag har, McDonald's, sill med créme fraiche osv... Jag vägrade äta det som jag ansåg var äckligt, och att få en kokt morot i min mun gjorde att jag nästan spydde. Men idag är det bättre, jag äter i alla fall, men det är fortfarande inget av mina stora nöjen liksom, dessutom är jag kass på att laga mat för det är typ det trisstaste som finns.

Min poäng då. Varför skriver jag det här. Jo, just nu har jag ett litet dilemma. Pågrund av detta så går min vikt upp och ner massor i perioder då jag blir sugen på olika saker. Och just nu är jag i en period då jag väger över 50 kg och har vart här sedan årsskiftet ungefär, jag är mycket nöjd över det. Jag får större bröst och... Ja typ det. Magen hänger förvisso men det skiter jag i. Jag har alltid vart smalast men jag har aldrig vart den med nå kroppskomplex. Jag har inte komplex nu heller, jag gillar bara att tänka de här tankarna för det gör mig road i jämförelse med andra problem.

En sak irriterar mig bara, så fort jag går upp i vikt så blir mitt ansikte asmulligt. Det stör mig, men jag har inte komplex. Men jag fattar inte den grejen bara. Varför sätter sig mitt fett i ansiktet? Jag funderar på att gå ner i vikt enbart för att få tillbaka mina kindben. Men det gör jag inte för jag kan inte kontrollera mig på det sättet, det är bara skönt att tänka för och nackdelar med att väga 45 eller 50. Det är ett så litet problem som jag låtsas är mitt största så att alla andra problem skjuts bort och jag kan spänna av lite.

Dock har jag i ett par månader tänkt ut en lösning och mina föräldrar kommer ju dö om de ser mig. Men vad säger ni om cheek piercings? Random bild från Google, förlåt tjejen men ta det som en komplemang ;)

Har inte så mycket att tillägga än. Mina katter är hemma, mami och papi kom hem från landet idag efter att ha varit där i typ 3 veckor eller mer. De tog med sig min älskade Isis och alla andra katter och jag fick inte ta med mig mitt hjärta hem när jag var där och hälsade på.

Jag saknade henne som en galning de första dagarna, sedan blev jag van... Man kan göra så mycket annat när katterna inte är hemma, ha dörrar och fönster öppna, man behöver inte dammsuga lika ofta osv. Det kändes bara skönt att få en semester från dem ett tag. De kan vara så grymt irriterande ibland, vi har ju sju stycken och de kan gnabbas med varann ibland också. Vilket skapar en konstig stämning i hela huset.

Men nu är dem alltså hemma allihop och jag har 4 katter sovandes runt mig här i vardagsrummet och jag bara känner värme och kärlek i rummet. De är trygga med mig och jag är trygg med dem. Jag har väl inerst inne saknat dem. Allihop. Isis drömde jag ju mardrömmar om för någon dag sen bara, att hon svalt och frös ihjäl på vintern typ. Hemsk syn, hemska tanke.

Annars hade jag faktiskt inget mer att säga än att jag och Bellish jobbar på som vanligt men allt går ju verkligen i snigelfart. Men för varje timme så kommer vi ju ett steg närmare en slags release av webshopen så.

Natali tycker jag är dötråkig på bloggen haha. Men jag vet inte varför jag inte skriver så mycket längre. Det är nog flera faktorer som har kommit på en gång. 1, jag mår inte psykiskt bra 2, jag är jätte busy alltid 3, jag shoppar inte så mycket längre så jag trånar heller inte efter saker. Jag spanar liksom inte efter saker längre som jag kan lägga upp här.

Men jag lovar. Gamla Fian kommer komma tillbaka och när vi har lite annan news feed vad det gäller alla mina projekt så kommer jag ju givetvis skriva om det också.

Dessutom spinner jag grymma planer på en USA-Asien-USA resa som kommer ta en helvetes lång tid att genomföra, dra iväg ett tag. Kanske ensam, kanske hooka med folk på vägen. Vi får se. Jag måste i vilket fall spara massor med pengar. Men efter Amelies alla äventyr så är jag peppad.

Någon som ska på LADY GAGA på Gröna Lund på söndag?

Okej måste börja med att säga att läsning sker på egen risk. Jag är ledsen om någon blir sårad, får lika paranoida tankar som jag eller på nått annat sätt blir stött. Detta är ett typiskt dagboksinlägg egentligen som jag skriver någon annanstans där bara vissa kan läsa. Men jag tror på ödet, och ödet vill att jag klagar här idag.

Shit vad ska jag börja. Kan ju säga att jag har mens och varje gång jag fått det de senaste 18 månaderna så har jag blivit jättedeprimerad. Jag borde egentligen söka hjälp och få lyckopiller och p-piller mot detta. Men jag tror inte på mediciner. Hade väldigt länge svårt att ta vanliga huvudvärkstabletter. Så ja, det jag skriver nu är egentligen en fas. Kanske 20-års kris, vad vet jag. Det ända jag vet är att jag har haft vissa tankar i mig så länge jag kan minnas.

Tillexempel, och detta har jag nog skrivit förut, jag hatar mänsklighetens existens. Därför är jag inte så himla rädd för någon svininfluensa och jag kommer vägra ta ett vaccin dessutom. När jag var typ fem så låg jag länge om nätterna och försökte planera hur man skulle kunna utplåna oss utan att djuren och jorden skulle ta någon skada. Låter ganska sjukt men man hade ju vild fantasi. Jag har inte haft det så himla lätt som barn heller och väldigt snabbt förstod jag att mänskligheten var en elak art. Ni vet ju själva, vi är giriga, ljuger, mördar, snor, handlar med människor. Vi har alltid, överallt sett upp till ideal som betyder att vi måste ändra människokroppen. Vi sliter arslen av oss för att få nått som vi själva hittat på, pengar. Osv, osv.

Jag växte ifrån det, tänkte att meningen med livet var så som djurens. Vi skulle föröka oss. Som alla andra arter så ska vi helt enkelt bara bli fler och fler. Jag nöjde mig med den tanken, och drömde som alla andra om det perfekta bröllopet och att tillslut även jag få barn och bidra med mitt för mänskligheten.

Men de senaste 8 åren har allt kommit ifatt. Speciellt när den stora miljödebatten började. Vad är egentligen min mening här? Jag tär på planeten med min existens och jag har svårt att se att sätta barn till detta liv vi lever nu är som att sätta dem i helvetet. Livet är inte en fest, livet är en jävla plåga. Tänk på det, vad har du gjort för nytta när du tillslut dör? Kommer någon minnas dig efter 100 år? Vad bidrar du med?

Wow, vilket värdelöst inlägg. Men jag har så himla svårt att njuta just nu, när jag vet att någon annan har det sämre än jag, någon annan är hungrig.

Jag känner mig så fruktansvärt överflödig och hjälplös. Det allra sorgligaste är att jag har mycket mycket svårt att tänka mig nått annat. Att jag i framtiden kommer tänka annat. Så, leva här i 60 år till. Jag ser ingen vits. Va har jag här att göra liksom.

Hey Guys and Gals!

Vi har slitigt i natt och dag i en månad, blod svett och tårar bokstavligen. Samt i mot och medgång. Detta tog väldigt mycket längre tid än vi någonsin kunde ana då vi ändå räknade med att det skulle ta lång tid. Och hade lite marginal, som vi gått över för längsen. Webshopen skulle absolut vart uppe innan sommaren var det tänkt men i och med att jag och Bella har andra arbeten vid sidan om så har det försenat allting nått så grymt mycket. Jag bortförklarar mig inte nu, jag förklarar bara läget.

Eftersom vi är perfektionister med prestationsångest så måste allt vara perfekt från launch day. Vi har fotat, redigerat, skrivit, webutvecklat. Sedan inser vi att vi måste ha en postbox och ett telefonnummer till en kundtjnst som ni skall kunna nå oss på. Det låter inte mycket men det tar ofantligt mycket tid. Och att vi sedan på det behövt beställa allt från skrivare till häftklamrar. Allt nytt som ett kontor skulle kunna behöva. På det så har vi tjafsat om en jävla netbook från Svensk Mobiltjänst som vi behövt returera/reklamera två gånger så idag blev jag så arg att jag höll på att brinna upp så nu fick vi säga upp avtalet (då vi är ett företag så gäller inte distansköpslagen) fan va lättad jag var alltså, då vi kan gå till butik och skaffa oss en dator istället.

För att i alla fall snabba på processen så har vi fått dela varorna i två omgångar, förhoppningsvis släpps webshoppen nästa fredag alltså den 31 Juli. Men det är inget som vi kan bestämma just nu då det beror helt på hur smidigt det går att intregrera webshoppen i vårt webhotell och domänet mixtapedmagazine.com. En engångsgrej som jag aldrig gjort förut och som säkert inte tar så lång tid men jag vågar inte chansa så.

Omgången efter det sker ca 2 veckor senare.

Ni som vann 50% på webshoppen har vi självklart inte glömt. Nu ska få erat pris självklart. Jag hör av mig när webshoppen är uppe.

Jag hoppas ni förstår, älskar Er alla!

Var ju på SNS super blow out rea för några veckor sedan. Jag kom hem med två nya sneakers (absolut inte min stil, jag köper sneakers när jag måste inte för att jag vill liksom) samt 2 nya Adidas Supergirl Jackets... The deal of the decade, 2 för 1 så jag var ju tvungen att slå till. Ja, jag har ju obviously shoppat en del det senaste halvåret men jag har vart assämst på att visa det här. Jag skall bättra mig. Obsa att alla 4 grejer är snyggare i verkligheten, jag är så nöjd! De tre under är fortfarande tillgängliga och länkade (klicka på bilden) den till vänster finns dock inte kvar på Sneakersnstuff.

Hi Michael Jackson and whoever reading this. I haven't made the time to write earlier.

When I found out about your death it was midnight in Sweden and I couldn't sleep until 8:00 am. I was so shocked, I was so sad and all I did was to read all the news and browse for more updates. When this site was updated my hope were over. You were truly dead and my heart stopped beating for a few moments.

This night I stayed up all night again, after a day totally dedicated to you. I couldn't sleep again. I believe I still can't quite understand that you're gone.

I actually never was a die hard fan. I think I was too young. And now afterwards, I feel shame and guilt that I didn't appreciate you earlier. I feel sad that I didn't realize it earlier and got the chance to enjoy your work while you could still hear me. I hope you hear me now. There will never be another you so be proud. I'm proud. I'm proud that I took your death so hard 'course now I truly love you, I'm addicted and I have many of your treasures yet to discover. I will tell this fairytale to my future children so that the earth never forget what you gave us.

I'm also proud that in the 90's I was never the one to judge you. I liked you anyway and I think that your kindness reached too me that I really didn't care about what people wanted to sue you about. I really must quote something that everybody must think about! Al Sharpton said on the Memorial Service: "I want his three children to know, It wasn't nothing strange about your daddy. It was strange what your daddy had to deal with...". I and many with me will forever respect you for who you truly were.

These weeks have been full of news stalking, joy, gratitude and of course you nonstop in our speakers. The neighbors and my workmates are slowly getting crazy, but I feel alive.

Thank you.