Läses på egen risk.


Antingen är jag i puberteten eller i klimakteriet eller något mitt-i-mellan. Typ 20-års kris. Visst finns det en sån? Jag går från att vara aspepp på allt, veta precis vad jag vill, ska och måste göra.

Tills nu, då jag sitter och surfar runt på alla sk. kändis bloggar och får prestationsångest. Mitt liv har länge gått ut på att jag vill  bli känd. Det hymlar jag inte alls om, och det gör mig inte ytlig, dryg eller nedvärderande heller för den delen. Jag vill ta med mitt crew och visa alla nötter i hela Sverige hur grymt jävla cool man är om man har en egen stil. Det behöver inte handla om kläder heller. Det kan handla om allt. Folk ser ju ner på vad som helst som sticker ut, om någon har en sjukdom, läggning åt ett annat håll eller what ever.

Nu gick inlägget över till nått helt annat bara för det. Egentligen brukar jag inte sitta och skriva opeppiga inlägg på bloggen men jag känner att min frånvaro borde understrykas med en grym närvaro istället. Jag vill vara öppen med mitt problem och just nu kan jag vara ärlig och säga att jag har ingen jävla aning om varför jag känner så här. Mitt liv är piss och botten och det är så många anledningar inblandat. För det första så är kl 2 på natten och sömnbrist kan ju vara ett faktum. Men sen känner jag hopplöshet inför framtiden, även fast på tisdag händer nått riktigt stort för mig. Det verkar vara så jävla lätt för alla andra att rå hem stora projekt som en jäkla räkmacka. Kenza får åka till Liverpool och göra reportage för MTV, designa en skinnjacka för Jofama. Amanda får designa Jeans för Bik Bok och ställer till med fester. Hon fotas ofta för Nelly och är polare med en grym Make Up artist inkl typ Mi Lajki. Jag orkar inte fördjupa mig. Men idag tex. Så läser jag att Signe blir ny Sidekick åt  Salvatore Scappini på Spy Bars nya rum Garderoben (dessutom är hon ju ny stor ansikte utåt för AA) och jag kan inte hejda mig för att bli så avundsjuk på dessa grymma brudar. Självklart har samtliga tre slitigt hårt, men min hjärna fattar inte det. Jag kanske är schizofren på nått sätt, men jag har svårt att styra min avundsjuka även fast mitt förnuft säger annat.

Jag känner mig ful, äcklick, värdelös i jämförelse. Jag orkar inte göra någonting på dagarna. Det är ingen som fattar vad jag säger när jag pratar med dem, har jag blivit osynlig? Jag har det kasst som fan hemma, jag har det kasst som fan med kompisar, jag saknar klassgemenskapen, jag saknar lucnherna. Jag äter dåligt, jag tränar inte, jag har 1000 grejer på min kom ihåg lista. Jag går runt som en zombie på dagarna och gråter hela nätterna typ. Det finns nog ingen miserablare typ än mig just nu tror jag. Och egentligen så är det svårt att tro annat just nu då, som sagt, något stort händer på tidsag. Man kan tro att det är det enda jag tänker på. Men sanningen är att det enda jag tänker på är hur jävla trassligt det är med alla människor i min omgivning. När hände allt det här? Vad är jag för miffo? Gud vad har jag gjort för att bli straffad?

Egentligen  är lösningen enkel, allt hänger på min inställning. Min mentalitet. Jag kan styra allt som händer mig. Om jag går upp på morgonen med inställningen att nu fan! Så tar man tag i saker. Om jag sover vid den här tiden och äter regelbundet så är det en bra start. Om jag tar tid åt mig att hålla ordning på saker så löser sig andra saker snabbare. Om jag slutar tänka på andra och ser hur mycket jag själv har åstakommit och värderar det högre. Om jag är schysstare mot människor så är de schysstare tillbaka. Om jag vill ha kontakter så är det bara att ta kontakt. Om man vill nåt så är det bara att koncentrera sig på det så lyckas man någon gång.

Dock tror jag att en viss person tog knäcken på mig då jag trodde att jag kunde lösa allt med att göra precis det. Jag trodde att bara jag ville något tillräckligt mycket så skulle jag kunna lyckas. Men icke. Allt jag gjorde var tydligen fel. Jag blir ju bara ännu argare för att jag tillåter det att fortskrida. Att jag tillåter att han förpestar min vardagliga tillvaro. Min framtid.




Egentligen har hela min dag har varit toppen, Bella, Frida och jag har pepprat stan med affischer och det känns jävligt najs när man får bra respons från snygga människor på Carlings tillexempel. Men när man kommer hem och sätter sig vid den här god dman cursed computer så kommer tvivlet, ångesten och man vill bara skita i allt. Kasta in handduken, ta ett jobb på ICA och stanna där för resten av livet.

Egentligen så vet jag inte hur jag vill att ni ska reagera till detta patetiska inlägg. Det är liksom som upplagt för att ni ska kommentera "Nej men så ska du inte känna, du är ju asgrym och er tidning verkar skitbra".. Förmodligen är det väl det jag innerst inne vill att ni ska säga också. Töntigt nog. Jag är en tönt.

Vad jag vill nu är att ha jävligt feta kontakter så jag inte behöver oroa mig över nästa nummer. Jag kommer förmodligen behöva ha slags annons-stress i flera flera månader framöver. Är det verkligen så jag vill ha det??????


Ursäkta stavfel, jag orkar inte läsa vad jag just skrivit.
Kommentarer
fine

och fundera då en sekund över hur många som ser och läser din blogg och tänker "åh, jag vill också ha så grym klädstil och starta en tidning!"

"jag önskar att jag också kunde göra de saker som hon gör"

I know I have had those thoughts...

du är aldrig längst ner i foodchain, hur mycket du än tror det en kall, mörk novembernatt.

Imorgon ska det bli sol och klar himmel igen - både bildligt och faktiskt.

KRAM!

2008-11-21 @ 06:45:57
URL: http://fine.webblogg.se/
Patsy

BEJBI!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



Upp med hakan. Ut och erövra världen som det var tänkt.. inte sitta hemma och tycka synd om sig själv .. okej!!! Me LOVE you pärlan! Du ska se att allt fixar sig. Nu måste jag rusa till jobbet. Kyss!!!

2008-11-21 @ 08:05:12
URL: http://patsydarling.blogg.se/
Sandra

Jag är iaf mäkta imponerad av dig och din blogg, facineras över din naturliga fallenhet för smak och stil.

Varje gång jag går in på din blogg så tänker jag alltid, vad duktig hon är! Hon är så ung!

Blir alltid lika glad av dina tips och av det du skriver och vågar vara annorlunda.

Heja heja!

2008-11-21 @ 10:44:43
URL: http://sandylack.blogspot.com
s

jag känner verkligen igen mig i det du skriver. jag har gått från ett grymt liv med massa kompisar och fester till att inte klara av allt det längre,så nu ligger jag bara hemma och grinar och kollar på halvdåliga filmer från 90talet. prestasionsångesten har förstört mig. vi får väll hoppas på att vi båda rycker upp oss snart.

(du är sjukt bra och du klarar det här)

2008-11-21 @ 12:44:13
elin

jag förstår precis vad du menar. jag känner igen mig. men jag tycker iallafall att du är skitgrym och jag älskar din stil. jag har följt din blogg länge nu, och jag gillar att du vågar vara annorlunda. din blogg är intressant, den är så olik alla andra bloggar. man blir verkligen inspirerad och glad av dina färgglada kläder, ditt smink, dina smycken din tidning osv. du är skitgrym. keep up the good work! du klarar det här tjejen.

2008-11-21 @ 21:08:09
URL: http://neonljus.blogg.se/
JJ

FYFAN vad jag behövde detta.. höra att någon känner precis lika som mig, fan!



och angående dessa bloggerskor (säger man så? låter fult) så funderar jag på att sluta läsa sådana bloggar. ger mig inget! snarare tar det mer av mig liksom.. "dom lyckas" - inte jag.



håll ut!

2008-11-24 @ 00:57:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0