Det har nog inte undgått många att även Brittany Murphy nu även har lämnat oss. Redan innan detta susade det runt i min nämsta ring att detta var dödens år. Det största är ju såklart Michael Jackson, och det är konstigt att man påverkas av kändisar. Bara de dör som flugor så är det Dödens år, men om det har dött fler människor totalst sett i år, det har vi inte den blekaste aning om.

För min del kommer detta alltid vara dödens år för mig. Min bästa vän dog i Augusti och jag gråter fortfarande nästan varje dag när jag tänker på det. Det sorgligaste var att denna sommaren har vi inte alls umgåtts något, det är första gången sedan vi lärt känna varann. Det var liksom inte meningen, och jag tänkte på han nästan varje dag, och att tvinga sig själv att inte höra av sig till en person man vill höra av sig till är nått av det dummaste jag gjort. Man glider ifrån varann snabbt och man vet aldrig när man kan ses igen. Nu kan jag aldrig träffa honom, och jag har aldrig fått tillfälle att förklara mig. Jag vet ju inte vad han tänkte om mig på slutet, och jag vet att han skulle skratta åt mig om jag förklarade, för egentligen var jag ganska naiv, men nu är det inte alls roligt. Men hela tiden trodde jag att vi skulle hänga på hösten istället. Vi hade absolut inga konstigheter i vår relation, vi har aldrig bråkat, det var liksom inte han eller oss som var problemet. Det var egentligen inget problem som var orsaken. Och det är det som gör det ännu mer värdelöst.

Han var den enda jag såg framför mig att vi skulle vara vänner hela livet, och en sån vänskap som jag hoppas att vi hade även ända in i slutet kommer inte många gånger i livet. Det är klyschigt, men han var en av de finaste och snällaste människorna på denna planet. Det går liksom inte att föreställa sig hur mycket man kan sakna en person, jag själv kan inte heller göra det, det är en känsla som är så fruktansvärt svår att förklara. Jag känner mig krossad, ynklig och maktlös nu. Och jag kan verkligen inte föreställa mig hur det känns för hans brorsor och föräldrar. Jag känner inte så mycket när jag kommer på mig själv att han är borta för alltid, det kommer bara en våg över mig och jag måste gråta, det går inte att inte gråta. Därför är 2009 dödens år för mig.