Jag här länge tänkt att skriva ett inlägg om detta. Har väl inte tänkt på hur vi nollåttor uppför oss förens Patsy kom in i mitt liv. Och det vart extra uppenbart när jag och Bella åkte till Malmö. Jag ska försöka lägga fram det fint, men antagligen kommer folk missförstå. Okej, here we go.

Jag har under hela mitt liv bott strax utanför Stockholm. Jag har sedan tidig ålder ränt runt i butiker och sprungit på alla möjliga konserter och lokalbandsspelningar över hela kollektivtrafikens nät. Det vill säga från Norrtälje till Södertälje och allt där emellan.

Det jag vill komma fram till, och det här videoinlägget av Stina-Lee gör det inte lättare. Det jag försöker säga är att, det är så himla svårt för mig att komma till insikt att det finns människor i det här landet som aldrig har varit i Stockholm. Det finns människor i det här landet som aldrig gått på en konsert på Globen. Det finns människor i det här landet som aldrig åkt tunnelbana, som aldrig stått packad under rusningstrafik. Jag kan tillexempel bestämma mig att bara hoppa i skorna och dra till Globen samma dag som det är konsert, och köpa biljetten utanför. Jag kan inte fatta att minst 7 miljoner människor i Sverige inte kan ta Stockholm för givet, att kunna åka in en vardag och bara chilla i huvudstaden. Att när man vill, bara åka in och ha access till Sveriges bästa butiker. Det finns massor med exempel på vad Stockholm har som resten av Sverige saknar. Då menar jag inte att det är något positivt med det.

Jag älskar Stockholm, det är den bästa staden i Sverige och jag kan inte förstå att man vill bo någon annan stans. Men det är inte bara bra saker med den här staden.

Det Stockholmare (inklusive jag) saknar (och som jag tycker mig finna hos de flesta själar ute i landet) är harmoni. Vi nollåttor springer runt och är så fokuserade på vårt eget liv och vår egen karriär. Om en främling pratar med oss, så blir vi liksom "vad är du för freak? vad vill du?".. Eller exemplet som jag brukar köra med och som är väldigt rolig. "Vet du hur man kommer till Slussen?", "Vad vill du? Du får min mobil, mina pengar, vad du vill!!". Vi lyssnar liksom inte på vad som sägs, vi tycker alla som pratar med främlingar antingen är utvecklingsstörda, pensionär, våldtäksman eller rånare.

Vi vill helst sitta ensamma i kollektivtrafiken, det finns specifika oskrivna regler. Om det finns lediga säten på bussen då måste dem bli upptagna innan man sätter sig bredvid någon. På tunnelbanan ska man helst hitta en egen plats (med 4 säten), men om alla är upptagna så ska man sätta sig tvärs emot. Annars är man onormal.

Jag hatar Stockholmare, vi är så jävla dryga, jag förstår varför resten av landet föraktar oss. Vi är ytliga, korkade, egotrippade, karriärshysteriska och shoppaholics hela bunten. Jag måste tyvärr erkänna att jag är exakt likadan, men jag skyller på att jag är uppväxt här och det är svårt att förändra sig.

Om jag inte koncentrerar mig på att vara annorlunda så blir jag lätt irriterad om en främling vill snacka med mig. Eller om en invandrare försöker säga nått som jag inte fattar. Eller om någon sätter sig bredvid mig på bussen.

Det som är positivt med Stockholm är dock att alla går snabbt på gatan, när jag hälsar på mormor i Helsingborg tillexempel, då går alla så jävla sakta att jag trampar dem på hälarna hela tiden. Stockholmstempo, i love it.

Syftet med att ha sagt detta vet jag inte. Kände bara för att klaga på Stockholm lite kanske.

Jag känner mig tvungen att skriva ett kapitel två ang mitt inlägg om tjockisar. Eftersom det har kommit en hel del arga inlägg till mig så kanske jag ska förklara lite noggrannare vad jag syftar på. (Ni som inte vågar erkänna vilka ni är, utan svarar anonymt, jag kan spåra er via IP bara så ni vet.)

Måste börja med att förklara min egna sjukdom, det har inte det minsta med anorexi att göra. Jag är fullt nöjd med min kropp, och har inga problem att gå upp 10 kg till. För den som inte vet så vägde jag 55 kg för 6 månader sen. Varför detta viktras? Den har inget med komplex att göra. När jag tog studenten så försvann ett viktigt mål mat i min vardag. Min sjukdom innebär att jag inte känner någon hungerkänsla, jag glömmer helt enkelt att äta. Därför är det viktigt med rutiner, och skolan var mycket bra för mig på den punkten. Tillsammans med min otroligt höga ämnesomsättning så är det en katastrofal kombination, då jag lätt kan droppa 5 kg på bara några dagar. När jag även flyttade hemifrån för strax 2 månader sen, så försvann även rutinen - Middag med familjen. Nu lever jag alltså ensam med en kompis, och strövar för det mesta runt hemma. Och glömmer helt enkelt att äta. Jag hade gärna vägt 55 igen, eller mer, det vet jag inte.

Jag ville förklara detta för er som trodde att jag var en tunnis som hatade tjockisar. Jag vet att jag var ganska egocentrisk i förra inlägget, men det var en parentes som tydligen betydde mycket för era argumentationer, för att såga mig. Till er som tror att jag svälter mig själv, för att sedan bokstavligen ÄTA upp era pengar. Ni har F E L. Nu ska jag sluta prata om min egen kropp, och börja försvara min teori.

Varför jag blandade in mig själv överhuvudtaget var för att många smala personer är det utan att de kan rå för. Många vill gärna väga mer, men ibland går inte detta, och det är inte ofta dessa personer klagar. Det var därför jag drog upp en massa argument på varför jag skulle kunna klaga. Vilket jag inte gör. Men många tjocka klagar på saker som de själva kan styra över. Det var inte jag och inte någon annan som satte dig i din sits (möjligtvis är det många föräldrars fel, men då har du fortfarande ett val.)

Jag vet att detta sticker i mångas ögon. Men anledningen varför man kanske klagar på övervikt som ett större problem än tillexempel alkoholism är för att denna sjukdom ökar kraftigare än någon annat missbruk. Men även för att överviktiga har ett annat, istället för att sluta äta lika mycket, så kan dem börja träna. En alkoholist kan inte fortsätta dricka och sen börja med något annat för att kompensera sitt missbruk. Get my point?

Sen vill jag bara pointera att det är inte tjockisar i allmänhet jag snackar om, utan de som har gått så långt att det blir ett problem för samhället. Det var många av er som pekade på att det finns massor med grejer som kostar mer för samhället än fetma. Det är klart att det finns det, men detta är inte en politisk blogg. Så om jag ska skriva om allt jag tycker i samhället, så skulle det här inte vara en rolig blogg. Varför jag skrev om tjockisbloggen var för att jag kände för det. Dessutom är fetma som sagt ett större växande samhällsproblem än tillexempel cancer.

Jag vill även pointera att jag inte är FÖR undervikt. Det är lika vidrigt att svälta sig, och det vill jag inte heller betala för. Men nu var det Tjockisbloggen och deras taskiga attityd mot de i storlek 36 jag ville lyfta fram i min blogg. Deras taskiga attityd i största allmänhet. Jag kommer som sagt inte prata om alla samhällsproblem, för jag insåg att om jag skriver mer politiska inlägg så kommer det ta över det jag egentligen är här för att skriva om. Kanske kan öppna en ny blogg där jag skriver om allt jag inte tycker är OK. Så kan ni skriva av er och kalla mig fitta hur mycket ni vill.

Det är svårt för mig att svara på era inlägg eftersom jag inte vet vem jag ska skriva till när ni inte skriver en enda bokstav. Men någon av er syftade på att jag skulle ha förhastade slutsatser om tjockisbloggen. Om du hade läst mitt inlägg ordentligt, så hade du sett att jag skrivit "Jag blev glad till en början". Jag skrev även att alla ska få vara nöjda med sin kropp, och jag är INTE den med fördomar. Jag har läste vartenda litet ord dem hade skrivit på Tjockisbloggen innan jag skrev mitt inlägg. Att argumentera utan grund är det värsta jag vet. Det finns visst hat mot smala i den bloggen.

Jag ska sist besvara varför jag har sådan attityd mot detta. Jag antar att jag är mer moderat i denna frågan än social. Samhället är uppbyggt så att vi alla ska hjälpa varandra. Folk som skiter i denna sociala skyldighet upprör mig till tusen. Jag vet att detta "hat" en vacker dag kommer komma till min nackdel, då jag har många vänner som stör sig på mitt tjat om koncentrationsförmåga och disciplin. Dessa två egenskaper är för mig (tillsammans med respekt) de egenskaper som gör så att samhället fortfarande överlever. Medmänsklighet och medlidande är också bra egenskaper. Men koncentrerade och disciplinerade människor är de som går upp på morgonen, jobbar 8 timmar och betalar skatt, till de som inte orkar alla gånger. Det krävs alltså mer disciplin i detta land.

Som avslut så vill jag säga, förlåt för er som tog åt er.

Jag ville inte att diskussionen skulle bli så stor, så från och med nu så svarar jag inte på några kommentarer. Om du ändå vill diskutera med mig så kan du skicka ett mail. Jag svarar på alla dessa.

Då tänkte jag slänga mig in i en slags pågående tjockisdebatt, och jag varnar er detta inlägg kommer inte gillas av många men jag bryr mig inte ett dyft. Idag hamnade jag på Tjockisbloggen, jag blev glad till en början men sen började jag se rött. Jag har fortfarande inte efter otaliga timmar kunnat sansa mig för att skriva ett proffsigt inlägg om detta. Kanske ska börja med att säga, att jag strävar efter allas rätt till trygghet och respekt.

Jag tycker alla ska få vara nöjda med sin kropp, helt klart, men om man själv har satt sig i den sitsen då man blivit överviktig, så är det faktiskt inte okej längre. Jag själv är underviktig och har tampats med en sjukdom sen födseln. Detta inlägg är även riktad till de tjejer som svälter sig. Om man äter/svälter sig till döds, så är det inte okej. 34% av min fattiga lön går till personer som inte kunnat hejda sig av det goda av livet. Folk som får gratis insulin, gratis magsäcksoperationer, osv. Kära tjockisbloggare, din kropp, och även min kropp har en socialskyldighet. Vi ska orka leva länge och ta hand om våra äldre generationer. Ni vill att media ska sluta fokusera på er som något dåligt, om jag kunde så skulle jag betala er en resa till USA och så får ni se Sverige om 10 år. Är det så ni vill att vi ska se ut? Om vi inte tar upp debatten så är vi snart där. Sverige är Europas mest McDonald's-tätaste land (2004).

Åter igen, ni får gärna vara stolta över era kroppar, men bli inte för bekväma. För då kryper kilona på. Om ni har tillräckligt med självförtroende att slänga iväg kommentarer på krogen, så är ni nog kapabla att ignorera kvällsposten. Men 10 åriga Kalle som älskar godis över allt annat och äter 2 st 200 grams chokladkakor varje dag för att hans Mamma inte kan visa uppskattning på nått annat sätt, kanske blir påverkade av media och därför avstår en vacker dag.

Jag skulle finna er blogg mycket mer inspirerande om ni slutade klaga på de som har en annan ämnesomsättning. Bara för att jag är en storlek 36 så betyder inte det att du kan hacka på mig. Ni vet mycket väl hur det känns att bli kränkt, varför sänka sig till andras nivå genom att klaga på dem med lyckligt lottade gener?

Jag blir så grymt förbannad när "tjockisar" ska tycka synd om sig själva. Jag tycker inte det är ett dugg synd om er för att ni har råkat hamna i ett fack som socialt inte är OK. Ni (dock inte alla) har haft ett eget val, jag själv är 164 cm och väger just nu 45 kg. Jag tycker inte ett dugg synd om mig för att jag inte vet om jag vill gå upp i vikt eller stanna här. jag tycker inte ett dugg synd om mig om jag valt att gå upp i vikt men det går verkligen inte. Jag tycker inte ett dugg synd om mig om jag dör i förtid bara för att jag just nu bara har råd att leva på ett paket nudlar varje dag. Jag tycker inte synd om mig själv för att jag inte orkar göra lika mycket som alla andra, jag tycker inte synd om mig själv för att jag fryser på vintern. Eller för att jag inte kunde bada mer än 15 min i 20 gradigt vatten på sommaren för att inte frysa ihjäl. Jag tycker inte synd om mig själv för att jag inte tycker all mat är god, och för att jag inte kan gå på restaurant med jobbet utan att bli obekväm med vad som serveras. Jag tycker inte synd om mig själv för att varje middag i min barndom slutade med ett häftigt bråk, jag tycker inte synd om mig själv för att jag fått spendera timmar på sjukhus för att få en diagnos som inte finns. Jag tycker inte synd om mig för att folk ger mig komplimanger som påminner mig om att jag egentligen är för smal. Jag tycker inte synd om mig för att jag inte kan använda tubtoppar för mina bröst inte finns. och så vidare.

Varför klaga på de som råkar vara smala bara för att ni tror att vi ser ner på er? Bara för att en korkad brud gör det i krogkön så betyder det inte att alla á storlek 36 gör det. Skärp er för fan, man klagar på rökare för att de drar på sig sjukhuskostnader för samhället, man klagar på alkoholister och drogmissbrukare. Varför ska man då inte få klaga på de som har ett mat missbruk? Om inget görs, så kommer snart skatten höjas för att täcka sjukhuskostnader, och det vill inte jag.

För att avrunda detta ovanligt långa och flummiga inlägg, så ska jag säga; Du ska behandla folk som du själv vill bli behandlad.

Och till tjockisbloggarna; Fortsätt var stolta, men ge fan i att klaga på dem som har en annan storlek. Ska jag hetsäta för att vara tillräckligt bra för dig kanske? Det är rena rama tjockispropagandan.

Jag vet att jag är mer 'Emo' än de som kallar sig Emo. Vet ni varför? För jag fördjupade mig i genren redan 2003, och efter det har allt förändrats. Från att ha varit hardcore/punk-inspirerad musik till att ha blivit nått depp-fjolligt äckel sound. På 80-talet då en musikstil som kallade sig Emo började krypa fram på underground-spelningar i DC (US) så var det INGEN som skärde sig i armarna, och INGEN som hade som image att vara deppig, och INGEN som gick hem och grät. Ryck upp er människor and stop fucking pretend.

Kollade på sista avsnittet av Bästa Formen ikväll, en serie på SVT 2 som jag brukade följa mycket förut, men inte så mycket denna höst. Deras vinjett är ju så underbar, jag var tvungen att köpa hennes skiva. Sångaren heter Doris Svensson och låten "Did You Give the World Some Love Today, Baby". Skivan som spåret finns på har samma namn och släpptes 1970. Jag har desperat försökt leta upp ett inköpsställe som har den skivan åt er. Men jag tycks inte hitta den någonstans. Jag köpte den på Ginza för 49 kr, jag antar att jag får vara Lucky :D

För att komma till skott! Programmet handlade om arkitektur, ett ämne jag brukar tycka är både intressant och kul. Men efter att luffat runt över hela Europa i en buss hela två gånger. Då har man sett mycket sjuk arkitektur. Ett exempel på min rädsla för nya former är sk. "Osten" på bilden ovan. Den planeras byggas i Helsingborg, det är Anders Wilhelmson. Vad tycker ni om såna byggnader? Är det intressant ur miljösynpunkt? Vad är viktigast utseende kontra miljö?

För att göra en snygg övergång var det gäller arkitetur och miljö, så handlade till största delen av Bästa Formen om Kirunas stadsförflyttning. Jag är inte så insatt i frågan men tycker att det låter helt absurd. De planerar till och med att bygga ett hotell på toppen av ett berg. Som består tillmestadel av glas, hur mycket energi kommer det inte gå åt att värma upp det?

Kiruna tror att deras stad kommer bli lite av en turistfluga, åter igen är jag inte insatt. De vill tillexempel börja skicka ut rymdresor redan 2011. Då kan man fråga sig, om Al Gore har rätt var det gäller klimatet. Då kommer golfströmmen stanna innan 2050 (då nya Kiruna förhoppningsvis är färdigbyggd). Då kommer tyvärr en ny istid. Då kan man säga byebye Kiruna. Det man ska fråga sig, är det verkligen värt att skicka upp feta jävla miljonärer i rymden???

Jag brukar inte vilja diskutera politik, men jag behövde bara fläkta mina tankar någonstans, det här kommer påverka hela Sverige!